Gao Zhizheng

“Dark Night, Dark Hood and Kidnapping by Dark Mafia – My account of more than 50 days of torture in 2007.” by Gao Zhizheng

Mörk natt, mörk huva och kidnappning av mörk maffia – Min redogörelse för över 50 dagars tortyr under 2007

Dessa ord från mig kommer till sist en dag att uppenbaras. De kommer att avslöja dagens Kinas sanna ansikte och Kinas “styrande partis” hjärta och utmärkande egenskaper, som är omöjliga att förstå.

Naturligtvis kommer dessa ord att oundvikligen föra fram obehagliga och även besvärade, generade känslor hos dessa globala “goda vänner” och “trevliga partners” till dagens kinesiska kommunistparti – OM dessa globala “goda vänner” och “trevliga partners” fortfarande i sina hjärtan bryr sig om värdet av människors samvete och moral.

Idag har inte bara det plötsligt välbeställda KKP fått fler och fler globala “goda vänner” och “trevliga partners”, de har också mer och mer högljutt sagt sådana förvrängda slagord som “Kina är ett land med rättssäkerhet”. Båda sakerna kommer befinnas vara katastrofala för framstegen och utvecklingen av de mänskliga rättigheterna för det kinesiska folket.

Omkring kl 8.00 den 21 september 2007 sade myndigheterna till mig att jag borde gå på ett samtal för omskolning av tanken. Jag upplevde att det vid den tidpunkten hände några ovanliga saker. Den hemliga polisen, som används för att följa mig på mycket nära håll, höll sig på längre avstånd. När jag gick nerför gatan den dagen och rundade ett gathörn kom sex eller sju främlingar gående mot mig. Jag kände plötsligt ett kraftigt slag mot min nacke och föll framlänges ner på marken. Någon högg tag i mitt hår och en svart huva drogs omedelbart över mitt huvud.

Jag fördes till ett fordon och föstes in i det. Även om jag inte kunde se så verkade det som om det hade två bänkar med en plats i mitten. Jag placerades på den fria ytan i mitten av golvet. Min högra kind låg ner mot golvet. Plötsligt trycktes en känga mot mitt ansikte och höll ner mig. Många händer började söka över hela min kropp. Mitt bälte drogs ut och användes sedan för att binda mina händer bakom min rygg. Minst fyra människor satte sina fötter på mig för att hålla mig nere.

Ungefär 40 minuter senare släpades jag ut ur bilen. Mina byxor föll ned runt mitt knän och jag drogs in i ett rum. Ingen hade sagt något alls till mig fram till denna tidpunkt. Huvan drogs nu av mitt huvud. Omedelbart började några män förbanna och slå på mig. “***, idag ska du dö. Bröder, låt oss ge honom en brutal läxa idag. Slå ihjäl honom.”

Sedan började fyra män med elbatonger slå på mitt huvud och hela min kropp. Bara slagen från misshandeln och min oroliga andning hördes. Jag blev så svårt slagen att hela min kropp började skaka okontrollerat.

“Låtsas inte!” ropade en kille som jag senare fick veta heter Wang. En mycket stark och lång man tog sedan tag i mitt hår och drog upp mig från marken. Sedan började Wang slå mig fruktansvärt mycket i ansiktet.

“***, du inte är värdig att bära svarta kläder. Är du en maffialedare? Dra av honom alla hans kläder.”

Alla mina kläder rycktes av mig och jag var helt naken. Wang skrek igen, någon sparkade mig på baksidan av benen och jag rasade i golvet. Den stora killen fortsatte att dra i mitt hår och tvingade mig att lyfta mitt huvud för att se på Wang.

Nu kunde jag se att det fanns fem personer i rummet. Fyra av männen höll elektriska batonger och en höll i mitt bälte.

“Lyssna, Gao, idag vill dessa “farbröder” inget annat än att göra ditt liv värre än döden. Jag berättar sanningen för dig, din fråga är inte bara mellan dig och regeringen.

“Titta på golvet! Det finns inte en enda droppe vatten. Efter en stund kommer vattnet att vara över dina anklar. Efter ett tag så förstår du var vattnet kommer från.”

Medan Wang sade detta, sattes elbatonger mot mitt ansikte och min överkropp och gav mig elchocker.

Wang sade sedan, “Kom igen killar, nu kör vi andra varvet!” Sedan förde de elbatongerna över hela mig och gav mig elchocker överallt. Min kropp, mitt hjärta, mina lungor och muskler började okontrollerat hoppa under min hud. Jag vred mig på golvet av smärta och försökte krypa iväg. Wang gav mig sedan elchocker på mitt könsorgan.

Mina böner om att de skulle sluta bara resulterade i skratt och mer otrolig tortyr. Wang använde sedan elbatongen tre gånger till på mitt könsorgan medan han ropade högt.

Efter några timmar av detta hade jag ingen energi att ens tigga, än mindre försöka fly. Men mina tankar var fortfarande klara. Jag kände att min kropp ryckte mycket kraftigt när elbatongen rörde vid mig. Jag kände tydligt lite vatten spruta på mina armar och ben när jag ryckte. Det var då jag insåg att detta var svett från mig och jag insåg vad Wang hade menat med vattnet.

Det verkade som om torterarna också blev trötta. Innan gryningen kom lämnade tre av dem rummet. “Vi kommer tillbaka senare för att ge honom nästa omgång” sade Wang.

De två som var kvar i rummet placerade en stol mitt i rummet, drog upp mig och satte mig på den. En av dem hade fem stycken cigaretter i sin mun. En man stod bakom mig och mannen med cigaretter stod framför.

Mannen bakom tog tag i mitt hår och drog mitt huvud framåt och nedåt. Den andre mannen använde cigaretterna till att fylla min näsa och ögon med rök om och om igen. De gjorde detta med största tålamod. Efter ett tag hade jag ingen känsla kvar med undantag för några tårar som föll ner på mina ben. …Detta fortsatte i cirka två timmar. Sedan kom några andra killar för att ersätta de tidigare två. Jag kunde inte se något på grund av att mina ögon var så svullna.
De nya killarna började tala: ”Gao, kan du fortfarande höra med dina öron? Jag ska berätta sanningen för dig, de här killarna är experter på att slå ner maffiakillar. De är de tyngsta. Den här gången är de specifikt och noggrant utvalda av högre myndigheter för detta ändamål.”

”Hör du vem jag är? Mitt efternamn är Jiang. Jag följde dig till Xiajiang när du släpptes förra året.”

”Är du den som kommer från staden Penglai, i Shandong?” frågade jag.

”Ja, ditt minne är fortfarande bra. Jag sade ju att du skulle komma tillbaka förr eller senare. När jag såg hur du betedde dig i Xiajiang visste jag att du skulle komma tillbaka. Du såg ner på vår polis.”

”Borde vi inte hjälpa dig lära dig fler läxor? Du skrev det där brevet till amerikanska kongressledamöter. Se på dig, din förrädare. Vad kan du få av din amerikanske herre? Den amerikanska kongressen räknas som ingenting. Detta är Kina. Det är det kommunistiska partiets territorium.”

”Att ta ditt liv är lika enkelt som att trampa på en myra. Om du vågar fortsätta skriva din dumma artiklar måste regeringen göra sin inställning tydlig. Förstod du den attityden inatt?” Jiang talade långsamt.

Jag frågade, ”Hur klarar du av att misshandla kineser och använda dig av maffiametoder på kinesiska skattebetalares bekostnad?”

”Du är ett misshandelsobjekt”, sade Jiang. ”Du vet det i ditt hjärta bättre än de flesta. Skattebetalare räknas som ingenting i Kina. Tala inte om det här med ’skattebetalare’.”

Medan han sade detta kom någon annan in i rummet. Jag kände igen rösten som Wangs. ”Prata inte med honom. Ge honom den äkta varan. Dina ”farbröder” har förberett 12 omgångar. Vi slutförde bara tre i går kväll.”

”Din ”chefsfarbror” gillar inte att prata, så efter ett tag kommer du att märka att du måste äta både din egen s *** och dricka ditt eget piss. En tandpetare kommer att röra vid dina känsliga delar [könsorgan].

”Än ska du inte tala om kommunistpartiets tortyr eftersom vi nu kommer att ge dig en grundlig lektion!”

”Du har rätt, vi torterar Falun Gongare. Allt är rätt. De 12 omgångar vi kommer att ge dig är desamma som gavs till Falun Gongarna. För att berätta sanningen för dig så är jag inte rädd för dig om du fortsätter skriva. Vi kan tortera dig till döds utan att kroppen någonsin hittas.”

”Du stinkande outsider [med den betydelsen, inte från Peking]! Vad tänker du på om att ens vara här?”

Under de efterföljande timmarna av tortyr svimmade jag flera gånger på grund av brist på vatten och mat och på grund av kraftiga svettningar. Jag låg naken på det kalla golvet. Jag kände flera gånger att någon kom och öppnade mina ögon för att med en ficklampa lysa på dem för att se om jag fortfarande var vid liv.

Ibland kände jag en stark lukt av stinkande urin. Mitt ansikte, näsa och hår var full av den lukten. Tydligen, men jag vet inte när, hade någon urinerat på mitt ansikte och huvud.

Denna tortyr fortsatte fram till runt klockan tolv den tredje dagen. Jag vet inte varifrån jag fick styrkan att uthärda, men på något sätt kämpade jag för att komma bort från deras grepp och började slå mitt huvud mot bordet.

Jag ropade namnen på mina två barn (Tiangyu och GeGe) och försökte döda mig själv. Men mitt försök lyckades inte. Jag tackar den Allsmäktige Gud för detta. Det är han som räddade mig. Jag kände Gud dra mig tillbaka från det tillståndet och ge mig mitt liv.

Mina ögon var fulla av blod på grund av att jag slagit mitt huvud så mot bordet. Jag föll ihop på golvet. Omedelbart satte sig tre personer på min kropp. En satte sig på mitt ansikte. De skrattade. De sade att jag använde min död för att försöka skrämma dem. De sade att de hade sett det alltför många gånger.

Därefter fortsatte de med tortyren tills det blev kväll. Jag kunde inte längre se något med mina ögon. Jag kunde dock fortfarande höra mina torterare och de samlades återigen efter att ha ätit middag.

En av dem kom
och drog upp mig i håret. ”Gao, är du hungrig? Berätta sanningen!”

Jag sade, ”Jag är mycket hungrig.”

”Vill du äta? Berätta sanningen!”

Jag sade, ”Jag vill äta.” Istället smällde de till mig flera gånger i ansiktet, ett tiotal gånger eller mer, och jag kollapsade återigen och föll till marken. En känga stampade på mitt bröst och någon gav mig elchocker på hakan med elbatongen. Jag skrek. Någon förde sedan in elbatongen in i min mun.

”Låt oss se hur olik din mun är från andra. Vill du inte ha mat? Du sade att du är hungrig. Är du värd den?” Elbatongen var i min mun men var inte påslagen. Jag visste inte vad de ville göra.

”Gao, vet du varför vi inte förstörde din mun?” sade Wang. ”Ikväll vill dina ”farbröder” att du ska prata hela natten. Vi vill att du inte ska prata om något annat än om hur du är en kvinnojägare. Du får inte säga att du inte är en. Du får heller inte säga att det bara finns ett fåtal kvinnor. Glöm inte några detaljer. Du kan inte utelämna några detaljer. Dina ”farbröder” gillar detta. Vi har sovit och ätit tillräckligt mycket, nu är det du som ska prata.”

”Varför säger han inget? Slå honom sönder och samman bröder!” ropade Wang. Tre batonger började ge mig elchocker. Jag kröp runt överallt för att försöka komma undan och jag var fortfarande naken. Efter mer än 10 minuter skakade jag okontrollerbart igen.

Jag bad dem: ”Jag har inte haft någon affär. Det är inte så att jag inte vill berätta för er.” Jag hörde att min röst skälvde.

”Håller du på att bli en dåre?”, sade Wang. ”Låt oss använda elbatongen för att få dig att minnas och för att se om du börjar prata.”

Sedan sträckte två personer ut mina armar och tryckte ner dem mot golvet. De använde en tandpetare för att genomborra mitt könsorgan. Jag kan inte använda några ord för att beskriva den hjälplöshet, smärta och förtvivlan som jag då kände. Vid en tidpunkt som den, kan inga ord eller känslor förklara. Slutligen hittade jag på historier, berättade för dem om affärer som jag hade haft med fyra kvinnor. Efter mer tortyr fick jag beskriva hur jag haft sex med var och en av dessa kvinnor. Detta fortsatte till gryningen nästa dag.

Jag släpades sedan till en plats där jag var tvungen att underteckna en utskrift av min bekännelse om mina affärer. ”Om vi skickar ut det här så är du som en stinkande hund i ett halvår,” sade Wang högt.

Efter att jag hade släppts fri fick jag veta att förhörsledaren Sun Huo dagen efter tortyren informerat min fru om ”sanningen” som de fått veta om mina otrohetsaffärer. Min fru sade att det hade de inget med att göra. Hon sade, ”Jag litar fortfarande på Gao.”

…Efter att ha torterats i flera dagar förlorade jag ofta medvetandet och känslan för tiden. Jag visste inte hur lång tid som hade gått. En grupp av dem förberedde sig på att tortera mig igen.

Då kom en annan kille in och klandrade dem. Jag kunde höra att det var en biträdande direktör från Peking PSB. Jag hade sett honom många gånger förut. Jag tyckte att han verkade vara en bra människa.

Jag kunde inte se honom eftersom mina ögon fortfarande var svullna. Hela min kropp var sönderslagen och oigenkännlig. Han lät arg på grund av mitt tillstånd. Han hittade en läkare för att ta hand om mig. Han sade att han var bestört och förvånad. Han sade: “Denna tortyr representerar inte kommunistpartiet!”

Jag frågade honom, “Vem har gett order om detta?”

Han svarade inte. Jag bad om att bli hemskickad eller till och med bara skickad tillbaka till fängelset. Han svarade inte. Han tog mina torterare tillbaka in i rummet och tillrättavisade dem. Han beordrade dem att köpa kläder till mig och att ge mig en filt och mat. Han sade att han skulle göra sitt bästa för att antingen få mig tillbaka till fängelset eller hem.

Så snart den biträdande direktören hade gått, började Wang förbanna mig. “Gao, hur kan du ens drömma om att åka till fängelset? Nej, det är alltför lätt. Du kommer inte att ha någon chans att göra det så länge KKP fortfarande är vid makten. Tänk inte ens på det.”

Samma kväll transporterades jag till en annan plats, jag visste inte var eftersom jag återigen hade en svart huva över huvudet. I ytterligare 10 dagar torterades jag där ständigt.

En dag satte de återigen en huva på mig och satte mig i ett fordon. Mitt huvud tvingades in mellan benen och jag var tvungen att stanna kvar på det sättet mer än en timme. Lidandet var mer än jag kunde stå med, och jag ville dö.

Efter ytterligare en timme, på en ny plats, togs huvan bort. Fyra av de fem som torterat mig innan var inte där. Men jag såg samma grupp av den hemliga polis som brukade följa efter mig.

Från och med då upphörde den fysiska tortyren, men känslomässig tortyr fortsatte. Jag fick beskedet att den 17:e kommunistpartikongressen hade börjat och att jag var tvungen att vänta på de högre myndigheternas åsikt om mitt fall.

Några tjänstemän kom för att besöka min cell vid den tidpunkten. Deras inställning var mjukare och jag hade också möjlighet att tvätta ansiktet och borsta tänderna.

Vissa tjänstemän föreslog mig att jag skulle använda mina skriftliga färdigheter till att förbanna Falun Gong i stället, och att jag kunde ta hur mycket betalt som helst för detta. Jag sade att det inte är ett tekniskt problem utan ett etiskt problem.

“Så om det är för svårt, skriv då artiklar där du berömmer regeringen och du kan fortfarande begära vad du vill i lön”, föreslog de.

Slutligen sade de, “Om du skriver det vi vill och att du har behandlats väl efter fängelset och att du lurats av Falun Gong och Hu Jia, då kommer saker att gå bra. Hur kan du annars finna ett slut på ditt lidande? Tänk på din fru och dina barn.”

I utbyte så skrev jag en artikel som sade att regeringen behandlade min familj väl. I den artikeln förklarade jag att jag skrev ett öppet brev till den amerikanska kongressen för att jag hade lurats av Falun Gong och Hu Jia.

Innan jag släpptes för att få komma hem, fördes jag dock till staden Xian. Jag fick ringa Geng He (min fru). På dagen för mitthöstfestivalen bad myndigheterna mig att ringa min fru och trösta henne eftersom hon höll en protest och hade försökt begå självmord på grund av regeringens behandling av vår familj.

Innehållet i samtalet var bestämt av myndigheterna. (Senare fick jag reda på att min frus svar också var koreograferade.) Jag kunde vid den tidpunkten fortfarande inte öppna ett av mina ögon och eftersom samtalet spelades in så fick jag veta att jag skulle förklara det med att det var från en självförvållat sår.

I mitten av november 2007, efter att jag kommit hem, fick jag reda på att mitt hus grundligt sökts igenom igen utan att ett enda dokument eller husrannsakningsorder hade framställts. Under de mer än 50 dagarna av tortyr hade jag haft många konstiga känslor. Till exempel, ibland kunde jag verkligen höra “död” och ibland kunde jag verkligen höra “liv”.

På tolfte och trettonde dagen av min kidnappning, när jag återigen delvis kunde öppna mina ögon, såg jag att min kropp var i ett fruktansvärt skick. Inte en enda kvadratcentimeter av min hud var normal. Det fanns blåmärken och skador överallt.

Varje dag när jag satt fängslad var upplevelsen av “att äta” inte som den brukar. Närhelst jag var på gränsen till att svälta kunde de sätta upp ett stycke ångat bröd och erbjuda det till mig. Om jag sjöng en av de tre berömda revolutionära kommunistpartisångerna så kunde jag få lite bröd.

Min djupaste önskan var att jag ville leva tills det inte längre var möjligt. Min död skulle bli smärtsam och kvalfull för min fru och mina barn, men samtidigt ville jag inte smutsa ner min själ. Men i den miljön har mänsklig värdighet inte någon styrka. Om du inte sjunger dessa sånger så kommer du att fortsätta få svälta och de kommer att fortsätta att tortera dig, så jag sjöng.

När de använde samma taktik för att pressa mig att skriva artiklar för att attackera Falun Gong, så gjorde jag inte det. Men jag kompromissade genom att skriva mitt uttalande som sade att regeringen inte hade kidnappat och torterat mig och att de behandlade min familj väl. Jag skrev under det dokumentet.

Under dessa 50 dagar begicks ännu mer fruktansvärda hemskheter än vad jag har skildrat här. Dessa onda handlingar är inte ens värd en historisk dokumentation av någon mänsklig regering. Men dessa uppgifter kommer att ytterligare göra det möjligt för oss att tydligt se hur långt KKP:s ledare är villiga gå när det gäller KKP:s onda brott mot mänskligheten för att skydda sitt olagliga monopol på makten! Dessa onda handlingar är så smutsiga och vidriga så jag vill inte ens nämna dem just nu och kanske aldrig kommer att nämna dem i framtiden.

Varje gång jag torterades hotades jag upprepade gånger alltid med att om jag senare yppade vad som hade hänt mig så skulle jag bli torterad igen, men fick jag höra att “den här gången kommer det att hända framför din fru och dina barn.”

Den långe, starke mannnen som drog i mitt hår upprepade detta om och om igen under de dagar jag torterades. “Din död är säker om du delar detta med omvärlden” sade han. Detta upprepades flera gånger. Dessa brutala, våldsamma handlingar är inte rätt. De som utförde dem, de själva, visste detta tydligt i sina hjärtan.

Slutligen vill jag säga några ord som inte kommer att bli så populära hos vissa. Jag vill påminna de så kallade globala “goda vännerna” och “bra partners”, så kallade av KKP, att den ökande graden av brutalitet och kyla mot det kinesiska folket av KKP är en direkt följd av eftergifter från både er och oss (vårt eget kinesiska folk).

Skrivet den 28 november 2007, i mitt belägrade hem i Peking, och som får lämnas ut till det internationella samfundet den 9 februari 2009.

Detta brev publicerades första gången av the China Aid Association. Epoch Times är tacksamt över att få använda China Aids översättning, vilken Epoch Times har redigerat. Gao Zhisheng gav brevet titeln; “Dark Night, Dark Hood and Kidnapping by Dark Mafia – My account of more than 50 days of torture in 2007.”